Underbara Clara

Sedan Clara Lidströms sommarprat i P1 har jag börjat läsa hennes blogg, och den 16e juli skrev hon ett så. Jävla. Bra. Blogginlägg! Jag tar mig friheten att citera det, men originalet hittar du här.

"Vi som skyldiga äro

Barn föds inte till att bli livets medelpunkt. De föds in i vår gemenskap och våra liv. Det är ett fruktansvärt ok att lägga på barn, att de ska vara grunden till hela ens lycka och glädje. Att hela mitt liv som förälder ska snurra kring mitt barn. Missförstå mig inte, min son är det absolut viktigaste i mitt liv. Min största glädjekälla och mening. Jag vill honom allt gott.

Just därför kämpar jag med att också vilja andra saker. Vara andra saker. Inte alltid bara mamma, utan Clara också. Göra sånt som jag – helt själviskt – mår bra av. Det är konstigt att jag vet det här och ändå kan få dåligt samvete när jag gör sånt. För en mor ska vara självuppoffrande och självförintande. Det sorgliga är att det nästan är en slags egotripp för många föräldrar. Den som offrat allt och kört över alla egna behov äger också sina barn när de blir större. Jag har ju gjort allt för dig! Jag offrade allt för dig! Jag bar dig i min kropp och fick hängbröst och bristningar. Torkade ditt bajs, städade ditt rum, hjälpte dig med läxorna, vabbade och gick miste om pensionsgrundande inkomst. Slutade träffa vänner, passade upp dig dag som natt. Jag har offrat allt för dig och så vill du ändå inte städa rummet/fira jul/komma och hälsa på/ringa till mig så ofta som jag tycker att den uppoffringen förtjänar.

Och – svarar ungen om den har någon insikt - bad jag dig om det? Bad jag dig uppoffra hela ditt liv för mig? Vägrade jag nöja mig med mindre?

Jag hoppas att min lilla son kommer växa upp och känna att han inte står i tacksamhetsskuld till mig. Att jag inte väntar mig något tillbaka. Att jag inte offrade allt och sedan är bitter när han inte är oändligt tacksam över det."

Som sagt. Så klockrent.