Det var en iransk man som på svengelska berättade att han är med och driver ett projekt som skall hindra att tre iranska kvinnor skall stenas till döds om några dagar. För detta projekt samlar han in pengar och han visade upp både en kopia på ett polistillstånd och numret till ett nittiokonto. Det han ville var att få min namnunderskrift och en gåva och det var nu jag blev misstänksam. Man skulle fylla i om man ville ge 300:-, 500:-, 1000:- eller 1200:- och det var då jag blev misstänksam... För jag förklarade att jag är föräldraledig just nu och att 300:- därför är för mycket för mig just nu (dessutom skänker jag redan pengar till både Amnesty och SOS-barnbyar varje månad, men det måste ju inte han veta). Då blev han typ sur. Då svarade jag att jag mig hade 50:- på mig som han kunde få, men då menade han att jag kunde ta ut åtminstone 100:-... Det låtsades jag inte höra och jag gav honom 50:-. Han tackade så mycket och jag gick. Han var aldrig otrevlig men att han blev kinkig när jag så att jag inte har råd med mer än 50:-, så blir jag både lite ledsen och skeptisk. Det är väl bättre am inget?
Nåväl. Blev jag blåst var det i alla fall för en god sak....
Published with Blogger-droid v1.7.2
Hoppas att du har pengar så att du kan äta i alla fall ;)
SvaraRaderaDet låter högst besynnerligt det där. Till hans försvar, om han inte är en bedragare, så kan det ha varit så att han inte förstår att 300;- kan vara mycket pengar även för en svensk.
Ha det gött ikväll!
Ja, det var lite så jag försökte tänka också... Nå väl... Till någon nytta kommer väl de där kronorna, på ett eller annat sätt...
SvaraRaderaTack! Det hade vi! :D
De pengarna gick nog till hans privata kassa. Bedragare brukar väl dessa "insamlare" kallas?
SvaraRaderaJa, han kanske var en sådan. Jag har ingen aning. Hur som hur så får det vara så, i så fall.
SvaraRadera