Och jag gråter. Igen. För det är som Jonas säger, att "Det finns händelser så grymma, så ofattbara och så oacceptabla att dom utplånar allt som skiljer oss åt och gör så att jag och dom andra blir till ett 'vi'. Och en attack mot dom blir till en attack mot oss.".
Och, som han säger, så måste vi kämpa nu. I deras ställe. Det är så. För högerextremisterna finns överallt, i hela Europa, i nästan varje parlament. Så även i Sverige. Och ändå är det inte ens 70 år sedan 1945. Hur blev det så här?!
Och jag fortsätter gråta. Men samtidigt så känner jag att det här, trots allt, kanske kan leda till något gott? Det kanske kan få - framförallt - våra ungdomar att förstå att alla kan göra skillnad. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något. På något sätt. Och snälla: om inte annat, så börja i alla fall med att rösta ut SD ur riksdagen vid nästa val! För det är dags att idka nolltolerans mot hatet. Nu.
Och med huvudet på spiken: "Tänd gärna ett ljus idag, men kom ihåg att när ljuset brunnit ut är det i oss själva som lågan måste brinna!".
0 kommentarer:
Skicka en kommentar