Kvällens meny

Förrätt

Fetaostsnurror på machébädd med honung och balsamicocréme

Huvudrätt

Thaicurry med jasminris

Efterrätt

Hemmagjord apelsinsorbét med kladdkaka och passionsfrukt

Gott nytt år!

Jag vet

Jag har inte skrivit om julhelgen... Skämmes, Kajsa, skämmes! Men jag har inte hunnit! Och nu orkar jag faktiskt inte. Jag har precis kokat klart en dubbel omgång risgrynsgröt och Adams bullar är på väg att bli klara, så jag ska bara ta mig ett litet snack innan sovdags.

Men i morgon kanske... Jag ska försöka. Pråmis.

Å hej, å hå!

Ett mer utförligt inlägg om julhelgen kommer, typ i morgon (om ni är snälla så dyker det nog till och med upp en och annan bild!), men just nu vill jag bara dela med mig av det senaste framsteget: Tifa kan numera krypa! Hon tog det första krypsteget häromdagen, men idag kan hon koordniera sina rörelser betydligt bättre och ta sig framåt en bra bit.

Det är min tjej, det!

God jul!

Men jag orkar inte... Inte nu

Cesar Millan kommer till Sverige nästa år. Jag skulle kunna/vilja skriva ett skitlångt inlägg om det, med alla mina tankar. Men jag orkar inte. För jag har insett att den debatten är dödfödd, eftersom de som har bestämt sig för att de gillar honom, vägrar att köpa motargumenten - hur välunderbyggda de än är. Istället kör de med förargument i stil med "Jag har en mer öppen syn på hundträning än att jag låser mig vid en filosofi!" eller "Jag plockar godbitarna ur hans träningsmetoder!" och vägrar inse att flera av hans träningsmetoder de facto inte ens är förenliga med svensk lagstiftning. Men det verkar skitsamma. Älskar man honom, så gör man tydligen det.

Så jag orkar inte skriva något långt inlägg om att han kommer till Sverige, utan jag nöjer mig med en enkel, djup *suck*.

De Stora Livsfrågorna

Den stora frågan som hägrar över dagen är: skall jag hinna baka julgodis idag eller får jag ge det ett nytt försök i morgon?

Lugnet efter stormen!

Som sagt: Tifa hade nog sin kulmen på 26-veckorskaoset i går för i dag är hon sitt gamla vanliga, pigga jag igen! Och inte nog med det: hon har överraskat oss stort i dag med att plötsligt kunna säga "Dadada", "Bababa" och "Lalala" - det kunde hon banne mig inte så sent om igår! Och inte nog med det: hon har smakat på både vindruva, nätmelon och banan idag! Och! Hon åt en majskrok fast vi var på bortaplan! Sådeså! Nu skall vi bara inhandla en mojäng som vi blev tipsade om, som man kan lägga frukt i och som Tifa kan pillimuckla med på sina villkor, utan att sätta bitar i halsen. Den tror jag blir pricken över i:et. Sedan så har jag i dag, för första gången, känt: screw the book! Nu kör vi helt efter egen intuition och på våra (läs: Tifas) villkor! Sådeså!

Vad äter en vegetarian?

Ja, vad äter "vi" lakto-ovo-vegetarianer egentligen när det är jul...? Den frågan har jag fått hur många gånger som helst så jag tänkte att jag kunde dela med mig av mina tankar kring vad som kommer att stå på julbordet hemma hos oss i år!

Kalla rätter: Ägghalvor med algrom, Inlagd aubergine, Inlagd quorn, Coleslaw, Syltlök, Amerikansk äggsallad, Vörtbröd, Ost, Smör

Varma rätter: Veg. Janssons frestelse, Kokt potatis, Gratinerad grönkål, Quornbullar, Fetaostsnurror, Brysselkål, Ugnsbakade rödbetor med grön sparris

Det kommer att bli smarrigt, vill jag lova!

Det skall börjas i tid...

...sa Tifa och lusläste utställningsprogrammet över helgens hundmässa!

Fotograf: Sol Sefatsson

26-veckorsfas?

Tifa måste ha haft sin kulmen på 26-veckorsfasen i dag (eller så måste hon haft ont i magen) för hon har varit grinig hela dagen! Eller ja, jag fick henne att skratta i kanske tio minuter för någon halvtimme sedan, men annars så... Hon har inte varit direkt ledsen, men grinig, liksom. Och jag kan inte påstå att hon är direk jobbig, trots att hon är grinig, för hon är ändå relativt lättdistraherad. Men nu har jag lagt henne och det vore trots allt skönt om hon faktiskt somnade för natten nu, så att jag får andas ut i några minuter i alla fall.

Jag som skulle hinna så mycket idag... Behöver jag säga att jag inte ens har hunnit tänka "julgodis"?

?

Hur kan man bli arg för att flygbolagen ställer in flygresorna på grund av för stora risker, på grund av vädret?

Hundar, hundar, hundar

I går spenderade Tifa och jag hela dagen på Stockholms Hundmässa i Älvsjö - naajs! Tifa skötte sig, som vanlgit, hur bra som helst och vi träffade - faktiskt - ett gäng mysiga grossrar! Det är ju den bästa hundrasen, det går ju inte att komma ifrån... Jag har lekt lite med tanken om vilken ras som skulle bli nästa, om vi inte skulle skaffa en grosser till och tankarna har då gått till framförallt riesen eller aussien, men på något sätt går tankarna alltid tillbaka till grossern...

Jag köpte mumsiga ben och en fäll till Tetran i går, och fällen bara älskade hon! Den är rätt liten (för att vara till en så pass stor hund som hon ändå är), men hon knörvlar ihop sig så hon får plats på den. Bästa kickan! Hon låg på den nästan hela kvällen i går, så det var nog en bra (om än lite tidig) julklapp!

Bästaste, bästaste jycken... Det är Tetran det!

Ni kanske inte tycker det...

...men för mig är det här med att Tifa inte vill annat än amma apjobbigt och jag känner mig mer eller mindre gråtfärdig efter varje misslyckat, jävla - ursäkta språket - försök! Hon smakar knappt på smakprov och hon vägrar ta flaska. Okej, majskrokar går bra, men det kan hon ju knappast leva på. Och jag vet att det inte är mitt/vårt fel, men jag känner mig så jävla misslyckad. Och jag vet att det inte gör saken bättre när jag själv blir uppstressad, men det är ju jävligt lätt att veta... Jag hatar det här! Var det en sak jag var livrädd för, så var det att få ett barn som krånglar med maten...

Helvete.

Så. Jävla. Snopet!

Två gånger den här veckan har jag käkat lunch ute - i onsdags och i fredags - och båda gångerna har jag beställt cola zero till maten - omedvetet! Detta kom jag på när jag vaknade i morse! Hur jävla snopet kändes inte det då, när jag tyckt att sockerförbudet gått så jävla bra? Men räknas det verkligen som fusk, när jag gjort det omedvetet?!

Välling

Just nu sitter Adam med Tifa i sängen för att ge henne välling för första gången. Det är yttepyttelite välling, blandat med mjölk, men det är i alla fall lite välling! Än så länge gråter hon i alla fall inte så vi får väl se hur detta går...

Nä!

Så här kan vi inte ha det! Nu är det operation "Uppryckning" som gäller! Seså! Det blir vad man gör det till!

Kan vi inte bara skippa den här dagen?

Idag är jag bara så sjukt jävla trött på det mesta; det går inte att gå ut på en ordentlig promenad för det bara toksnöar så jag kommer inte fram med vagnen = Tetris får bara komma ut på kissrundor. Tifa vägrar äta (och då är det ändå mango som står på menyn). Jag är trött som ett as. Jag har fått hålla på och jaga en människa på Vxu för att få en kopia på mitt examensbevis då jobbet tydligen vill ha det på alla i personalen. Jag börjar få ont i magen av allt som strular. Sa jag att jag är trött som ett as? Adam är dessutom på julbord i eftermiddag och kommer inte hem förrän rätt sent (men han skulle skynda sig, sa han). Det är inte julfint för fem ruttna öre, här hemma. Jag känner mig alldeles gråtig och skitgnällig. Fan.

"Men titta så roligt... Hon har TYGSKOR på sig, PÅ KVÄLLEN!"

Det är sällan jag drömmer roliga drömmar nu för tiden, men i natt hände det! Innan jag skriver ner drömmen, måste vi dock ta lite bakgrundsfakta...

Jag har väldigt svårt för människor som är "fina i kanten". Jag skulle inte påstå att jag blir direkt provocerad av dem, men jag känner liksom att vi är så fruktansvärt olika att jag inte riktigt vet hur man umgås med dem (hej "vi och dem"-tänk...!). Jag har även fördomar mot dessa typer av människor samt, tyvärr, vilka som är sådana typer av människor... Till mitt försvar vill jag dock poängtera att jag, dessvärre, faktiskt brukar ha rätt i mina fördomar på så sätt att dem jag misstänker tillhöra denna kategori av människor, oftast visar sig göra det.. Vi har till exempel "Lattemorsor", "Östermalmare" och "Backslicks"; dessa typer av människor verkar många gånger tycka att det viktigaste i livet är ytan, pengar och rätt sorts saker/människor/whatever, och det är framförallt det jag har så väldig svårt för. Självklart har det hänt att det har visat sig att inte alla östermalmare beter sig på detta sätt som mina fördomar sig mig att de gör, inte heller alla lattemorsor eller alla backslicks; man kan på samma sätt vara från en håla i Småland och ändå bete sig som exempelvis en "Östermalmare". Det hela har alltså inte så mycket med själva namnet att göra som med det specifika beteendet. Jag tror att ni förstår min poäng?

Med detta sagt, låt mig nu börja beskriva min dröm...

Jag och en annan tjej - en blond sådan med en viss sorts Östermalmsfrisyr (jag kan inte riktigt beskriva den, men jag skulle kunna peka ut vad en Östermalmsfrisyr är, om jag såg en...) och diamantörhängen - hade gått till final i någon slags uttagning där vinsten var att få "plockas upp" av det svenska hovet.

Själva finalen bestod av att vi skulle svara på en massa frågor som ställdes av en representant från hovet - en bister kvinna klädd i svart och mörklila, och som hade håret tajt uppsatt i en knut och en massa blingbling överallt. Om man vann skulle man även, som bevis på att man blivit "upptagen" av hovet, få bära ett armband med svarta diamanter (jag skulle nog kunna rita upp armbandet i detalj, så tydligt såg jag det i drömmen) värt flera miljoner och som nu bars av den svart-lilaklädda kvinnan (som typ skulle gå i pension, så det var hennes roll vid hovet man skulle överta). Min blonda konkurrent - som för övrigt gav alla sina svar även på teckenspråk (detta gav henne stort försprång i tävlingen) - var helt begeistrad av detta armband och menade att det var för detta hon levde, typ. Själv ville jag vinna då det skulle innebära ett rätt fet lönecheck varje månad, och Adam och jag hade det rätt knapert.

Finalen började och där satt vi på en av Stureplans mest exklusiva restauranter och svarade på frågor. Vi gav bra svar båda två och den enda egentliga fördelen den blonda tjejen hade var alltså att hon kunde ge alla sina svar även med teckenspråk - detta gillades av den bistra kvinnan, men hon kunde inte ge den blonda tjejen för mycket ledning i tävlingen enbart på grund av detta. Den blonda tjejen blev lite stressad över att även mina svar var så bra, för det hade hon inte räknat med, så hon var tvungen att komma på något sätt att överta ledningen, och vips så såg jag henne och den bistra kvinnan utbyte ett illvilligt leende med varandra... De hade nu kommit på en plan - de skulle knäcka mig mentalt!

Vi hade nu suttit i flera timmar och svarat på olika frågor då vi bestämde oss för att ta en liten paus för att prata om annat en stund. Och då började det... Plötsligt började de göra narr av mig, oavsett vad jag sa eller gjorde. Den bistra kvinnan frågade exempelvis om vi inte var hungriga och skulle beställa in någon mat, vilket den blonda tjejen då gjorde på en gång. Själv svarade jag att nej, jag skulle inte beställa in någon mat för Adam skulle ha maten klar åt mig när jag kom hem. Då brast den bistra kvinnan ut i ett lågmält, cyniskt skratt och skockade: "Nämen...! Hon äter mat hemma!" och den blonda tjejen började då skratta hysteriskt. Jag, som inte förstod det roliga i det hela, svarade bara "Ehh.... Ja....?".

Vi fortsatte att småprata med varandra innan tävlingen skulle fortsätta, och plötsligt kände jag att jag behövde gå på toa. Att gå på toa var tydligen ingenting man överhuvudtaget gjorde inom hovet - något jag såklart inte visste - så när jag frågade var toaletten låg, höll den bistra kvinnan på att sätta kaffet i halsen och hon kunde inte tro sina öron: "Är det sant?! Går du på toa?! Använder du alltså vanligt toapapper?!", och den blonda tjejen började gapskratta illvilligt. "Ehh... Ja... Några gånger om dagen så..." svarade jag och reste på mig, och så fort jag reste på mig så började den bistra kvinnan skratta hysteriskt - hon såg nämligen mina skor: "Men titta så roligt... Hon har tygskor på sig, på kvällen!" och den blonda tjejen såg ut som om hon höll på att - bokstavligt talat - skratta ihjäl sig. Själv tyckte jag att jag var propert klädd, med svarta, snygga och stilrena kläder och ett par svarta - matchande - tygskor till. Men det gick alltså inte för sig i de finare kretsarna, eftersom klockan var efter 18 - efter 18 var det nämligen skyhöga pumps som gällde...

Och så här fortsatte det; oavsett vad jag sa eller vad jag gjorde, så hittade de något att anmärka på och hela tiden skrattade de illasinnat åt mig. Den blonda tjejen kände även mig litegrann så hon började kasta ur sig pinsamma anekdoter ur mitt liv - allt för att göra mig till åtlöje.

Plötsligt så tröttnade jag; jag reste mig upp och sade något i stil med att "Ni kan köra upp ert jävla armband... Jag skiter i den här tävlingen!" innan jag vände på klacken och marscherade ut ur restauranten. Den bistra kvinnan och den blonda tjejen blev helt paff och bara gapade efter mig. Tydligen så innebar detta att de skulle ställas till svars för sitt beteende, och vinsten var således körd även för den blonda tjejen.

Så kan det gå!

Lärare... Äh, det är väl inget?

‎"Han gillar inte att plugga, så han får ge upp läkardrömmarna och bli lärare istället" - jahapp... Det var ju en spännande inställning till den profession man ägnat 5 år av utbildning åt...

- sagt av något jäkla ljushuvud i en dokumentär på SVT

Förresten!

Jag har funderat lite över vem du är som brukar läsa den här bloggen... Mest för att jag är så vansinnigt nyfiken... Kan du inte ge dig tillkänna? Antingen genom en liten kommentar till det här inlägget, eller genom att bli följare? It will göra mig happy!

Meh... Rubrik då?

Tifisen sover förmiddag, så här sitter jag och gör ingenting... Egentligen skulle jag behöva sova lite jag också, men jag vet att jag inte kommer att kunna somna nu ändå så det är ingen idé att ens försöka... Men jag ligger rejält minus på sömnskalan nu, sedan några veckor tillbaka, så det vore bra om jag på något sätt kunde komma ikapp. Frågan är bara hur? Men men, det löser sig! Snart är Adam ledig i två veckor och då har jag en plan...! Hihi!

Sockerförbudet går förresten avsevärt mycket bättre än vad jag hade trott att det skulle göra, så jag är sjukt nöjd! Men det är jobbigt... Vissa dagar är jag så chokladsugen att jag hade kunnat döda (ja, nästan i alla fall...) men däremellan flyter det på. Och som sagt: klarar jag den här perioden fram till jul, då borde jag kunna klara allt! På måndag skall jag även, eventuellt, på ett intromöte med Viktväktarna så nu skall jag väl kunna få ordning på 'att.

Julafton om dryga veckan, då... Jag känner mig inte alls förberedd. Jag vet liksom inte var jag skall börja... Men men... Det rer sig nog det med.

Nu vaknade Tifisen så det är bäst att jag tar hand om henne!

Förbud!

Alltså, särskrivningar borde förbjudas enligt lag och alla som jobbar inom media och som särskriver borde få sparken. Det är min högst bestämda åsikt.

Överraskning

Idag känner jag för att bli överraskad. Sjukt jävla överraskad. Kan ingen överraska mig med något? Det måste inte vara en gigantiskt paket (även om det såklart är helt okej!) - det kan vara något annat. Faktiskt.

Ha en riktigt mysig lucia!

Ja, det är precis vad Tifisen, aka Den Lilla Pepparkakan, önskar er alla!

Lite statistik...

Europols statistik över terrordåd i Europa mellan 2006-2009:

Total number: 1770
Islamic: 6 (0.34%)
Right Wing Ethno-Nationalist and Separatist: 1596 (90.17%)
Left Wing: 106 (5.99%)
Other/Not Specified: 62 (3.50%)

Något att bita i för islamofoberna, kanske...?

Livets ironi...

Igår bloggade jag om lycka. Idag är jag så irriterad att jag skulle vilja ge någon en fet käftsmäll. På riktigt. Är det det som kallas för "livets ironi"?

Jag antar att sömnbrist och en sjukt busy helg har ett finger med i spelet...

Kan man välja lyckan?

Min bästa Ulrika tipsade mig tidigare i höstas om ett teveprogram som heter Annas eviga och som går klockan 20.00 på SVT på onsdagar; det är ett halvtimmes långt program där de riktigt tunga frågorna avhandlas av tre inbjudna gäster under ledning av Anna Lindman Barsk.

I onsdags gick programmet under temat "Kan man välja lyckan?" vilket var ett minst sagt intressant och - efter ett ha sett programmet - tydligen tämligen kontroversiellt ämne. Inbjudna gäster var skådespelerskan Pia Johansson, författarinnan Carina Rydman och filosofen, tillika lyckoforskaren, Bengt Brülde.

I programmet menar Pia Johansson att hon är övertygad om att man kan välja lyckan. Dock dementerar hon påståendet att hon skulle arbeta för att försöka uppnå lycka, eftersom en sådan inställning kan göra att man riskerar att hamna i landet "När?" - "När jag har gjort det/köpt det/nått dit...." och så vidare och hon menar att "[...] lycklig är ju någonting som jag är [...] där jag är just nu [...]" - lycka handlar helt enkelt om att "vara i nuet". Hon poängterar att hon anser att vi är medskapare av våra liv och att ingenting händer oss som vi inte - på något sätt - kan ta lärdom av.

Jag älskar hennes inställning! För ungefär så som hon menar att hon tror att det förhåller sig, tror jag också att det är. Det handlar om inställning; inställning till livet, till olycka, till olyckor, till dem runt omkring oss, till allt. De prövningar man råkar ut för i livet kan man inte alltid välja, och livet kan många gånger vara jävligt orättvist, men man kan alltid - tror jag - välja sitt förhållningssätt gentemot de prövningar man ställs inför. Antingen kan man välja att bli ett "offer" eller så kan man välja att ta lärdom av det som hänt/händer och således gå ur erfarenheten starkare än vad man var före den. Jag tror faktiskt det! Därmed inte sagt att det är lätt, och det betonar Pia Johansson också och hon säger även i programmet att det är viktigt att våga be om och ta emot hjälp utifrån.

De övriga tu gästerna är betydligt mer skeptiska mot att man skall kunna välja lyckan, och Carina Rydberg betonar även att då hon har varit kroniskt depressiv sedan tonåren - vilket hon numera medicinerar mot - så har hon kommit att nöja sig med att "hålla näsan ovanför vattenytan" och med att vara "tämligen tillfreds". Hon menar även att vi ofta förväntar oss att livet skall vara något väldigt fantastiskt hela tiden. En viss poäng kan jag se att Rydberg har; tar vi detta med parförhållanden till exempel, så finns det någon slags allmän föreställning om att ett förhållande/äktenskap skall vara i det närmaste perfekt hela tiden, och om det inte är det så är det något fel. Och så bryter man upp/skiljer sig. Och det är ju galet. För inget förhållande kan ju vara perfekt hela tiden! I övrigt tycker jag dock att Rydberg har en ganska sorglig, bitter och cynisk inställning till livet och jag kan inte låta bli att tycka lite synd om henne och om alla glädjeämnen hon måste gå miste om i livet! För som jag ser det så handlar inte "att välja lyckan" om att tro att allt skall vara perfekt hela tiden, i allt vad vi företar oss eller råkar ut för. Nej, det handlar om - som jag skrev tidigare - om hur vi väljer att bemöta de prövningar vi ställs inför. Naivt? Nej, jag tycker inte det. Jag menar ju inte att lycka skulle vara att man konstant går omkring i ett lyckorus. Jag menar ju inte heller att det skulle betyda att man inte skulle känna sorg i livet, eller att man stundom inte skulle kunna känna hopplöshet. Inte heller menar jag att det (förhållningssättet) är något man lär sig att tillämpa i en handvändning - i de flesta fall tar det säkert ett helt liv att få kläm på. Dock är ju valet att försöka, något man kan göra tämligen enkelt.

Bengt Brülde var en svår typ, tycker jag, och han verkar något ambivalent gällande vilken sida (Johanssons eller Rydbergs) han står på. Ena sekunden går han väldigt hårt åt Johanssons tankar, inställning och idéer men i nästa sekund känns det som om de båda egentligen menar samma sak, men att de pratar om varandra. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om flera av hans tankar, än.

Shit... Det här blev flummigt, känner jag, och jag tror inte jag har fått skrivet ens hälften av allt det jag hade tänkt att jag skulle skriva. Är det någon som överhuvudtaget fattar hur jag tänker?

Den som vill, kan se programmet här.

Det postades en kommentar...

Nummer ett: jag är så himla glad att mitt förra inlägg gav så många kommentarer! Jag älskar att få kommentarer till det jag skriver och det gör hela bloggen mer levande och den fungerar då mer som jag önskar att den skall fungera! Så keep on kommentera, folket! *ler*

Nummer två: Davids kommentar är så himla klockren och han sätter ord på flera poänger jag velat få fram. Jag tänker citera honom och fetstilta det jag tycker är särskilt betydande i sammanhanget:

Jag känner verkligen igen det du skriver om att vissa blandkostare lätt blir provocerade av vegetarianer, även om de bara sitter tysta och äter sin mat. Jag har märkt av det oräkneliga gånger själv. Ofta har det hänt att jag får bemöta alla motargument till vegetarisk kosthållning som frågeställaren kan komma på. Om jag lyckas med det utan att samtalet spårar ur händer det också att de helt orimliga frågorna dyker upp. "Jaha, så bakterier går bra att äta? Är det bara de gulliga varelserna som är värda att försvara?"

Av någon anledning är det många blandkostare som vill försöka övertyga mig om att jag har gjort ett dåligt val. Det här händer alltså inte bara någon gång ibland. Det är snarare något man kan förvänta sig när man sätter sig ner vid ett matbord med ytligt bekanta blandkostare. Jag drar aldrig upp min kosthållning vid matbordet. Inte heller drar jag upp andras kosthållning. Ändå måste jag ständigt försvara mitt val.

Jag tror att den här väldigt kritiska inställningen till vegetarisk kost beror på vilken bild dessa frågvisa blandkostare har av vegetarianer. Enligt min erfarenhet är det tyvärr oftast så att de känner till ordet vegan från formuleringen "militanta veganer", som de har läst om i tidningar eller sett på nyheterna. Ibland är det också från någon klasskompis som precis har blivit vegetarian/vegan och sen har försökt få andra att bli det genom att berätta för alla som äter kött att de är dumma.

Om man har ovanstående syn på vegetarianer så förstår jag att man kan känna ett behov av att försvara sig. Men det är så klart väldigt tråkigt för alla de vegetarianer som bara försöker stilla sina samveten med en djurfri kost.

Huvudet på spiken, David.

Barn och vegomat? Part II

Varför blir alla debatter kring vegetarianism och veganism så onyanserade och löjeväckande? Varför resulterar dessa debatter så gott som alltid i sandlådedebatter där motståndarna kommer med så skrattretande argument, att man har svårt att ta debatten på allvar?

Jag är inte vegan utan lakto-ovo-vegetarian, men veganismen har min fulla sympati och med hjärtat är jag vegan. Dock anser jag mig inte, i dagsläget, ha tillräckliga kunskaper för att övergå till vegankost och tyvärr anser jag det vara tillräckligt bökigt som det är, att vara lakto-ovo-vegetarian (jag tänker nu på då de gånger man till exempel vill köpa en macka ute, eller käka på restaurant), att det känns alldeles för svårt - för mig - att vara vegan. Tyvärr. Men jag ser mig gärna som en "lakto-ovo-vegetarian med veganambitioner".

Nå väl. Om vi nu återgår till dagens debatt som alltså - som vanligt - var relativt löjeväckande och bitvis rent pinsam samt onyanserad. Upprinnelsen till debatten är att en pappa, Jonas Ferry, reagerade mot att den kommun (vilken kommun det handlade om har jag glömt) som hans barn går i förskolan i, vägrar att servera vegankost, så nu måste barnet ta med sig matlåda till förskolan varje dag och kommer så att få göra under hela sin skoltid. Anledningen till varför hans barn är veganer diskuterades naturligtvis också, och Ferry förklarade detta med att de, som vilka föräldrar som helst, har vissa värderingar som de vill förmedla till sina barn och att leva veganskt är en av dem. Han menade även att den dag som hans barn är så gamla att de själva kan välja om de vill fortsätta med denna livsstil eller inte, så är det upp till dem. Det är alltså helt och hållet samma inställning som Adam och jag har: Tifa kommer att få växa upp på lakto-ovo-vegetarisk kost så länge vi bestämmer, men den dag hon själv kan göra aktiva val, så är det upp till henne hur hon vill ha det. Är det verkligen så provocerande? Tydligen (jag själv satt senast i augusti och debatterade med en granne om vi verkligen sätter Tifas bästa i fokus i och med vår livsstil, och om hon verkligen inte kommer att få en massa brister på grund av att jag inte äter kött... *suck*).

Åter till teveprogrammet... Nu tycker jag i och för sig inte att någon av sidorna i debatten hade särskilt mycket matnyttigt (ordvits - rolig va?) att komma med, men framförallt motståndarsidan var rent pinsam. Eller vad sägs om en utbildad (?) kock - som dessutom har ett eget teveprogram på bästa sändningstid i en av våra största kanaler (Kniven mot strupen, TV3) - som uttrycker att för honom är vegankost bara grönsaker...? Och som dessförinnan drog en parallell till en tvååring som tydligen skall ha dött på grund av att denne enbart åt bananer och avokado (eller är det bara jag som missar relevansen i den parallellen...?)... Därutöver snackar han allmänt i nattmössan och han håller sig föga till sakfrågan. Varför ger man en sådan människa så mycket taltid - det förstår jag bara inte!

En representant från Livsmedelsverket var där och hon var väl egentligen den som kom med det mest vettiga - och samtidigt mest uppenbara - inlägget; hon menade att det inte är några problem att leva veganskt, men att man som förälder måste ha särskilda kunskaper (No shit, Sherlock...?) och att vegankost inte är vad de rekommenderar i första hand (dock sades detta helt utan motivering, så man kan ju undra hur de tänker...).

Ett annat genomtänkt argument som lades fram från motståndarsidan var: "Hur glad blir hon när de andra får köttbullar?"... Vad ska man säga om det, liksom? Och någon ytterligare menade att först den dag som barnen är gamla nog att fatta egna beslut skall de få kunna välja om de vill låta bli att äta kött, för man skall inte göra sådana val åt sina barn. Men då undrar jag: alla familjer som serverar kött hemma som regel, gör inte de val åt sina barn då? Eller räknas inte det...?

Ja... Vad ska man säga? Jag tycker att det är så förbannat tråkigt att den här debatten sällan blir seriös och på en vettig nivå. Men det verkar som om köttätarna allt som oftast blir så vansinnigt provocerade av oss som inte äter kött och det kommer jag för mitt liv aldrig att kunna förstå varför! Om jag skiter i vad du har på din tallrik, varför är det då så förbannat intressant vad jag har på min? Och om köttätarna nu är så trygga i sina val, varför kan de inte låta oss som valt bort köttet, att få göra våra egna dito?

Och vi skall leva på 2010-talet...

Barn och vegomat?

Debatt går på SVT1 nu, och en av debatterna skall handla om barn och veganmat - detta kan bli väldigt spännande...

#30 Ett sista "moment"

Den 20/6 2010, kl 03.26. ♥

Modifierad önskelista

Ja... Jag har tagit bort och lagt till lite på önskelistan så här är den igen:

* Boken Raines dagbok.

* Orkidéer i olika färger, former och storlekar

* Sådana här album från Panduro Hobby

Följande stod redan på listan:

* En smalhalsad gitarr och en gitarrkurs (en "live"-kurs då alltså, inte någon nätbaserad dito för det har jag nog inte tålamod för...)!

* En ordentligscrapväska (på hjul), så att jag slipper ha en massa grejer i pappkassar... Panduro Hobby har en riktigt fin väska, som är prisvärd och bra!

* En sodastream är varmt välkommen....

* Presentkort i någon av följande butiker: Mians scrap och design, Designat, Scrapbruket,Panduro Hobby, Scrapgalen eller L scrapbooking.

* En crop-a-dile big bite (viktigt att det är just den modellen eftersom den mindre inte lämpar sig för tillverkning av layouter) vore underbart!

* Boken A compendium of Curiosities av Tim Holtz. Den finns bland annat här.

* Filmen New moon (The twilight saga). Finns ex. på Discshop.

* Desperate housewives-boxen säsong 6. Även den finns på Discshop.

449

Med fyra dagar kvar i tävlingen ligger jag nu på plats 449! Tack alla söta som är med och hjälper oss!

Butterkakan

Bilden är tagen den 5/9 - Tifisen är alltså ca 2,5 månad gammal på bilden.

#29 Mina ambitioner

Ja, vad har jag för ambitioner, egentligen...? Har jag ambitioner, överhuvudtaget? Ja, det är klart att jag har! Och det tycker jag nog att man alltid bör ha, för annars är nog risken stor att man stagnerar.

För det behöver ju inte handla om att man har som ambition att ta över företaget man jobbar på eller att ambitionen är att bli rektor på skolan man är anställd vid, utan det kan ju helt sonika vara att man strävar efter att med jämna mellanrum byta arbetsuppgifter eller att då och då gå en kurs för att vidareutvecklas inom sitt yrke. Eller att man helt enkelt strävar efter att hela tiden göra ett bättre arbete - just för att man inte skall fastna.

Så fungerar jag, i alla fall; jag försöker sträva efter att alltid bli bättre än vad jag varit innan - så väl privat som inom yrkeslivet. Hur det sedan sker, kan ju variera - det kan ju vara allt från självrannsakan till vidareutbildning, liksom. Vad det sedan tar mig lär väl tiden utvisa...

Tifas önskelista, del II

Tifa har kommit på ett par saker till som hon önskar sig så hon fyller härmed på sin önskelista till tomten:

* Roliga och färgglada strumpor

* Sådana här haklappar från Ikea. Liknande finns även på Babyland.

* CD-skivor med barnvisor

* Leksaker som låter roligt

Följande stod redan på listan:

* Dödskallehårspännen! Jag har hittat några olika på nätet, bland annat dessa och dessa (vilka finns på den här sidan).

* En bebispulka (en bebispulka ser inte riktigt ut som en vanlig pulka, då den har höga kanter och ett bälte. Här finns en bild på hur de kan se ut.)!* Någon mysig fäll eller liknande att ha i pulkan. Dock inget äkta fårskinn.

* En vatten- och vindtät vinteroverall i strl 74! Åhléns skall ha en overall av sitt egna märke, Parvel, som skall vara bra.

* Tuffa kläder (i strl 74 alt. äldre än 6 månader), typ de här! Fler tuffa kläder finns till exempel här och här.

* Den här lekmattan från Ikea!

* Sagoböcker av alla de slag, är alltid välkomna!

#28 Något som jag saknar

På det stora hela är jag väldigt nöjd med mitt liv. Faktiskt. Men en sak som jag kan sakna ibland, hänger ihop med det här inlägget.

#27 Min favoritplats

Jag har några olika favoritpatser, några är inomhus och andra är utomhus; några är specifika och andra är mer luddiga. Skogen är en klar favoritplats och egentligen spelar det ingen roll vilken skog det gäller, bara det är skogen, liksom. Åre är en annan favoritplats, och då gärna i backarna eller nere vid vattnet. Vår vardagsrumssoffa är en annan favoritplats, liksom kökssoffan hemma hos mamma.

Jag har säkert fler favoritplatser, men detta är dem jag kommer på nu.

#26 Mina rädslor

Jag tolkar "rädslor" synonymt med "fobier", i detta sammanhang.

Jag har två fobier: fotfobi och flygplansfobi/flygfobi. För ja... Man kan nog kalla det för flygplansfobi/flygfobi, numera, tyvärr. Men mer än så känner jag inte för att skriva om det.

#25 A first

Alla dessa underbara festivalsomrar...

När jag var 16, åkte jag på en musikfestival för första gången, nämligen Emmabodafestivalen (även kallad "Rasslebygd" alt. "Rasslebygdsfestivalen") och för mig var det en total förälskelse. Musiken, tältningen, leran, vännerna, människorna.... Ja, det var en fullkomlig förälskelse! Och det var så mina somrar kom att se ut i flera år: Emmabodafestivalen och Hultsfredsfestivalen. Det var det som somrarna var till för, liksom.

Roskilde kom jag aldrig till. Inte heller har jag varit på Arvika, men just till Arvikafestivalen är jag sjukt sugen på att åka någon gång. Sweden Rock hade, även den, varit riktigt najs att komma iväg på.

Ja... Alla dessa underbara festivaler...

479

Yääh! Vår placering förbättras hela tiden! Nu ligger vi på plats 479!

Min önskelista

Tifa har ju tidigare röjt sin önskelista så nu tänkte jag att det är dags för mig att avslöja min önskelista nu... Så, here we go:

* jag önskar mig - väldigt mycket - en smalhalsad gitarr och en gitarrkurs (en "live"-kurs då alltså, inte någon nätbaserad dito för det har jag nog inte tålamod för...)!

* En ordentlig scrapväska (på hjul), så att jag slipper ha en massa grejer i pappkassar... Panduro Hobby har en riktigt fin väska, som är prisvärd och bra!

* En sodastream är varmt välkommen....

* Presentkort i någon av följande butiker: Mians scrap och design, Designat, Scrapbruket, Panduro Hobby, Scrapgalen eller L scrapbooking.

* En crop-a-dile big bite (viktigt att det är just den modellen eftersom den mindre inte lämpar sig för tillverkning av layouter) vore underbart!

* Boken A compendium of Curiosities av Tim Holtz. Den finns bland annat här.

* Filmerna New moon och Eclipse (The twilight saga) med tillhörande CD-soundtrack. Finns ex. på Discshop.

* Desperate housewives-boxen säsong 6. Även den finns på Discshop.

Det här var nog det jag kunde komma på nu...

#24 Något som får mig att gråta

När jag blev gravid märkte jag att jag visst kunde börja gråta för allt och ingenting. "Haha!" skrockade en kollega, "Vänta du bara tills du börjar amma! Då blir det ännu värre!" och jag skrattade och sa "Nädå, det kan inte bli så mycket värre än så här!". Men det blev det. Och bara för att illustrera hur illa det verkligen var när jag var gravid och hur värre det har kommit att bli, vill jag att ni föreställer er följande sceanrio...

Det är vår 2010 och finalen i Melodifestivalen går på teve. Jag, som inte ens är särskilt fascinerad över dylik musik, sitter ensam i soffan och tittar/lyssnar på de bidrag som gått till final, måttligt road. Så är det plötsligt dags bidrag nummer fyra och en ynglig - en mycket söt sådan - vid namn Erik Linder äntrar scenen för att framföra sitt bidrag Hur kan jag tro på kärlek. Jag är fortfarande måttligt road. Dock! Redan när första ackordet spelas och då första tonen sjungs, är jag helt gripen. Jag känner hur det knyter sig i magen (Tifa som diggar med?) och ögonen börjar tåras. När lilla Linder sedan, en bit in i låten, får back up av en kör, då fullkomligt brister det och tårarna börjar falla hejdlöst över kinderna. Behöver jag säga hur chockad jag blev, själv? Och ja... Jag gillar låten fortfarande. Det är liksom svårt att inte göra det, när den så fullkomligt överrumplat mig... För den som missat låten, kommer den här:

Okej... Det var när jag var gravid. Det har alltså blivit värre...

För ett par månader sedan skulle jag se en film, PS I love you, heter den visst. Liksom Melodifestivalen inte är my cup of tea när det gäller musik, är inte heller Hollywoodsnyftisar favoritgenren när det gäller filmer. Jag sitter där i soffan, har laddat DVD-spelaren och förväntar mig inte något särskilt av de kommande 90 minutrarna. Dock "har man ju hört" att filmen skall vara "så bra!" så jag känner ändå att jag måste se den.

Alltid innan en film kommer igång så kommer det ju ett intro - du vet, då man skall välja språk och grejer - och så även den här gången, naturligtvis. Och till dessa intron brukar det spelas någon liten trudelutt. Så även den här gången. Och den här gången är det kört redan då... Innan jag vet ordet av så sitter jag och bölar och bölar och bölar - och då har jag inte ens valt subtitles än...

Kontentan är alltså: jag kan börja gråta för det mesta. Jag antar att jag är, vad man brukar kalla det, en känslomänniska.

Naaw!

Fick ett mail av pappan nyss, med bland annat följande bild och talesätt i:

"Vänskap handlar inte om vem du har känt längst.

Det handlar om dem som kom och aldrig lämnat din sida”

Så. Jävla. Sant.

#23 Något som får mig att må bra

Så var vi då redan framme vid punkt 23 i blogglistan - shit vad tiden går fort! 23 dagar... Det är lika lång tid som det är kvar till julafton, räknat från idag!

Nå... Vad får mig då att må bra? Ja... Om jag det visste... Haha! Nej men på riktigt nu då... Saker eller personer som får mig att må bra är solklart följande:

* Tifa! Underbara solstråle!

* Adam, såklart.

* Tetris - även om hon ofta ger mig gråa hår, så är det betydligt oftare som hon får mig att må förbannat bra! Hon har varit, och är, mitt stora stöd under riktigt tuffa stunder, till exempel tiden efter Björnrikeincidenten och då Norba miste livet.

* Vansinnigt bra musik! Ja, det är få saker som går så rakt in i själen som bra musik! Till listan på bra musik räknas flertalet artister, men kanske framförallt följande låtar (vi snackar pepp-låtar nu) - särskilt i kombination med mycket hög volym och ett öppet fönster...:

Med flera...

Vad får mig mer att må bra då...? Hmmm.... En lång vinterpromenad under klarblå himmel, tillsammans med gott sällskap - det bevisades för mig igår.

Egentligen finns det nog betydligt många fler saker som får mig att må bra men ovan nämnda saker är liksom prickarna över i:en, så att säga, och de misslyckas sällan med uppgiften. Sådeså.

Tack!

Varmt tack för alla röster på oss i tävlingen! Min placering har ökat dramatiskt - från att ha legat på plats två tusennågonting ligger jag nu på plats 592 (men hon som leder har 1246 röster... Hur lyckas man med det?!)! Tydligen kan man rösta fler än en gång, men inte på samma dag, så jag la en röst på mig själv idag igen... Hihi...